Natten innan hade en studerande sommar vikarie på BUPs sluten vård på något förbluffande sätt lyckats ta sig in till mig. Hela natten pratade vi. Om massor av saker jag aldrig tidigare nämnt för någon.

Idag kunde alla läsa om det. Inte så konstigt, hon var ju tvungen att skriva in allt i journalen, vikarien alltså. På samtalet talas det återigen om allt jag berättat, men den här gången utan att jag var med. Jag var ju där rent fysiskt men den här människan fick inte komma in till mig. Jag ville inte tala med honom, överläkaren.

Där sitter jag, 15 år gammal, har bara någon vecka tidigare begått ett mycket allvarligt självmordsförsök. Överläkaren försöker tala med mig om de sexuella övergrepp min ena bror utsatt mig för under större delen av min uppväxt. Ja, en av de flertal saker som vikarien så förbluffande hade fått mig att tala om. Men nu satt jag tyst.

Jag minns inte allt vad överläkaren sa. Förutom den enda mening som etsats fast i min hjärna och alltid kommer följa med mig: ”Men, du kanske tyckte att det var skönt?”

Ja, det yr verkligen i orddjungeln.

Jag vill tala om det svåra och om det lätta.
Det svåra och det lätta som är här och nu, det svåra och det lätta som varit och om det svåra och det lätta jag föreställer mig i framtiden.

Om minnena och om visionerna. Om längtan och om förvirringen. Om framstegen och om monstren som fäster krokar i mig och drar allt vad dem har men jag gör det till en dragkamp.

Om tröttheten och om glädjen. Om förväntningarna och om förhoppningarna, och om farhågorna.

Men jag tror att det är så att jag inte riktigt vågar tänka klart just nu. Det känns som jag behöver hålla allt på precis rätt avstånd. Bara tills det som varit på gång ett alldeles för långt tag nu, faktiskt sätter igång.

Jag upplever mig som inställd på paus, gåendes på autopilot, låter dagarna passera. Och så har jag känt den senaste tiden.

Jag kände mig så redo, redo som aldrig någonsin förut. Jag tog själv kontakt med försäkringskassan och ville skynda på processen. Och det ångrar jag inte en sekund. Men det var just det här jag var rädd för, - att det skulle ta så lång tid innan det satte igång att jag skulle förlora den verkligt starka positiva och framåt känslan av att bara vilja ta nästa steg.

Nu har jag gått hemma alldeles för länge och jag har absolut klarat mig förvånansvärt bra. Men det är just den här autopiloten. Det är inte den jag vill gå på.

Jag vill utmana, utforska, lära, ge och ta. Jag är inte längre ”så rädd för att må dåligt att jag inte vågar må bra”. Jag vill bara ut i livet, ut i livet och få använda mig av alla verktyg som jag har fått och för att även få plats för ännu fler verktyg.
Jag vill få utforska om jag faktiskt kan, om jag har kapacitet. Få stöta på helt nya motgångar, uppleva början av drömmen om en framtid.

Jag behöver förändringen i omgivning för att få känna mig värd förändringen i mig, för att få känna mig värd att vara positiv.

Det är alldeles dimmigt i orddjungeln. Man kan endast skymta åtskilliga stigar, men inte riktigt fatta tag om första klivet in på någon av dem. Alla vill de vandras men dimman gör det svårt att fokusera på en i taget. Istället grenar dem in sig i varandra och leder ingen vart alls.

Jag stannar upp, fokuserar, skärper blicken. Min blick dras till en stig. Men samma sekund blåser dimman in ännu kraftigare och stigarna grenar ihop sig igen.

Det är så mycket jag vill säga, så mycket jag vill skriva, så mycket jag vill uttrycka, så mycket jag vill visa och så mycket jag vill dela med mig. Men när allting vill komma samtidigt så ja, då blir det ingenting.

-        Hoppas dimman lättar snart.

Ibland får jag små vykort postat till mitt minne från förr. Självklart kommer dem inte alla gånger i rättan stund. Men det gör mig väl i att kunna få gå tillbaka till det förflutna. Jag vill kunna gå tillbaka, när jag känner mig lugn i att kunna hitta tillbaka till nuet. Då nuet behövs och är avsevärt viktigt för att inte falla ner i fel mönster.

Mitt förflutna är en del av mig, en del som jag ska vårda och ta hand om. Inte något som ska glömmas bort, sättas åtsidan, stötas iväg, lämnas utanför eller läggas bakom mig. Nej, det ska följa med mig in i livet, tas vara på, omfamnas och en dag kanske till och med att kunna skänka mig kraft på ett eller annat sätt. För en dag ska jag ha fått tro på att allt vad jag är, med såväl brister som tillgångar och förflutet, är lika värt att omfamnas som allt och alla andra på vår jord.

Och så några timmar efter presentationen.

Men så händer det.
 Jag känner så starkt att jag platsar ju inte här. Som om jag skulle svika vad jag egentligen är. Och ja.., då vet jag att det är spökena som talar. Monstren som talar om för mig och påminner mig om vart min egentliga plats är. För det är ju där, där i det eviga becksvarta mörkret med monster, demoner, hemska röster och våndor. Ja, det stället jag är som mest bekant med och vuxit upp med…

Den senaste tiden har en frågande tanke allt oftare plötsligt dykt upp och avbrutit mina tankar. Den skulle kunna kännas igen som ”Men, vem är du?! Så positiv, framåt och glad? Jag tror bestämt inte att vi träffats någonsin förut.”

Jag försöker hänga med i den snabba takten jag har. Förstå vart jag är, hur långt jag kommit och att det faktiskt är jag. Det är jag som har dessa positiva tankar, denna längtan och dessa förhoppningar om framtiden. Det är jag som susar förbi vitsipporna i vårsolen på min cykel samtidigt som jag ler stort och vitt, bara för att det känns bra. Det är jag, och det får vara jag. Jag får känna välbefinnande!

För någon vecka sedan tog jag initiativet att läsa igenom en av mina gamla dagböcker.
Jag plockar här ut ett väldigt alldagligt inlägg, bokstav för bokstav,
 för att ge mig själv lite perspektiv.

Början av år 2002, 15 år gammal;                            
”om nån kunnde förklara för mig vad meningen med allt detta är, ingenting jag gör är rätt… jag skulle vilja ta allting från allra första börgan men jag kan bara inte finna den… Det ända jag har kvar här i världen är en ynka bok att hålla sällskap med om kvällarna o de underbara ögonblick som föralltid kommer leva kvar i mitt huvud… om nån bara kunnde väg leda mig för här kommer min själ inte överleva… all ensamhet i all evighet men vad är mina brister jag fatar inte vad jag gör fel… jag viste att allt skulle börga om om jag inte redde ut det när jag hadde chansen.. men nånting sa nej, om allting i livet har en mening snälla nån förklara denna för mig… men jag kan inte ta nästa steg…. Döden skrämmer mig svaren som man aldrig får jag skulle inte klara av det…… livet efter döden….. ta steget till ett annat liv eller inte…….. jag undrar vad som egentligen skulle hända allt detta gör mig galen att ta steget eller inte……….. TÅRAR BARA SÅRAR RINNER O ALDRIG FÖRSVINNER

Jag skulle kunna skriva i all evighet men orden slätas ut med sanden..... jag har aldrig varit så ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ENSAM

En olustig känsla träder successivt fram i höger arm för att undan för undan sprida sig till höger skuldra och vidare längs hela högra sidan av kroppen. Likt en svag molande kramp som säger till kroppshalvan att den inte ska vara still. Min kroppshalva tillhör mig inte, jag borde avlägsna mig från den.

Jag försöker skaka av mig känslan och fortsätta kolla på tv n, det är synnerligen obehagligt.

Olusten sprider sig i kroppen. Men det är fortfarande bara min högra sida som ger mig obehag rent fysiskt. Jag fortsätter kolla på tv n.

Avsnittet tar slut.
 Jag känner mig yr. Illamående. Jag börjar skaka. Min kropp tillhör mig inte. Jag lägger händerna för ansiktet och lutar mig ner i mitt knä. ”jag mår inge bra.” lyckas jag orda fram, det går några sekunder ”vad händer med mig?!” tillägger jag med en svag, förtvivlad röst. Talförmågan vill svika mig. ”vad känner du?” frågar min sambo som han varsamt håller om mig. Det tar på krafterna att svara honom ”det går inte att beskriva..” vi sitter kvar en stund.

Jag vill rymma från min egen kropp men istället utövar jag mina djupa lugna andetag. ”kom, lägg dig i sängen en stund och vila.” uppmanar min sambo. Jag försöker resa mig, men mina ben orkar inte bära mig.

Min sambo hjälper mig in till sängen, lägger sig intill mig och bara håller om mig. Och så ligger vi några minuter.

Försiktigt försöker han tala med mig. Det är kämpigt att få fram orden i början men efter ett tag börjar det lossa. Vi ligger tätt intill varandra, andas tillsammans, utbyter några ord, är.

Jag mår bättre nu, och somnar in.

Det är alldeles tyst i vår etta. Endast det brummande ljudet från våra två akvarier hörs. Man får inte tala eller göra mystiska ljud som avbryter atmosfären i rummet. Och så måste det vara, så skulle jag själv behöva ha det.

Stundtals kan man höra små harklanden och snörvlanden . Men vad nu? ”dunk, dunk, dunk, dunk..” ljudas högt och rytmiskt från andra sidan av bokhyllan, likt någon som upprepat slår hälen i soffan. Det slutar. Men bara för att övergå det till ett annat mystiskt ljud: ”bink, bonk, dink, doink..” ... ”bink, boink, dink, doink..” det fortsätter. En högljud inandning avslutas med ett pruttljud. Min intuition säger mig att en hand placerad över munnen skapade detta ljud när inandningen skulle byta riktning till att bli en utandning. Även detta inövas flera gånger och flera ljud adderas. Efter en stund upptäcker jag mig själv vara på väg att utbrista: ”snälla du!?” men jag hinner stoppa mig själv.

Min sambo pluggar, det har han gjort hela dagen. Han hör inte när han själv avbryter atmosfären i rummet.  Jag sitter tyst kvar och fnissar lite för mig själv istället.

Han är allt för söt min älskling.

Sedan ungefär ett år tillbaka har något, för mig, mycket ovanligt trädigt fram. Jag har börjat tröstäta. Om jag ser tillbaka på mina matvanor så ser jag allt annat är tröstätning. I mina sorger har det aldrig funnits rum för mat. Bara den apatiska känslan som förlamar kroppen och omöjliggör förmågan att kunna tugga.

Vilket lett till att jag på senare tid har jag ställt mig själv frågan: ”varför kommer jag i färre och färre av mina kläder?” 60- till och med kanske 70 % av min garderob ligger kvar i orörda vikta högar sen en tid tillbaka, jag kommer inte i dem.

Och så kom jag på det. Jag tar hand om mig själv. Jag tillåter mig tröstas. Jag är värd det, tröst!

Och som så mycket annat i livet, kan även tröst komma i såväl bra som mindre bra skepnader. Jag gläds åt att jag uppmärksammat detta. Jag får vara ledsen, och bli tröstad.

Och framför allt så gläds jag åt att jag ska komma i alla mina kläder som legat vikta i sin ensamhet allt för länge igen.

För nu ska jag börja tröstblogga istället.

(eftersom jag valt att inte delge
 mitt riktiga namn låter jag
 mig här kallas för Mia)

”Mia?” viskar han och fortsätter: ”sover du?”

Jag vågar inte svara. Jag är bara 5 år och ser upp till min bror, han är min vän.

Det har pågått det här nu, ett tag.

Jag tror att jag någonstans förstår att storebröder egentligen inte ska göra som han gör mot lillasystrar, trotts min unga ålder.
Jag ligger tyst kvar och låtsas sova. Det är kanske så här det ska vara.

Nu är jag i alla fall inte ensam.  

Ringde studievägledaren på komvux igår:

”jag skulle vilja plugga upp den gymnasiekompetens som krävs för att komma in på sjuksköterskeprogrammet.” sa jag efter att jag hade presenterat mig själv.

När vi hade samtalat en stund ville hon veta om mina tidigare kontakter med dem ”jo, för kanske ett år sedan eller så, så var jag i kontakt med er. Jag ville ha hjälp med att lista ut vad jag ville göra i mitt liv. Men det blev inte riktigt av då jag uteblev från mötena.” svarade jag med en något dämpad stämma. Men direkt efter utbrast jag upprymt: ”men jag vet vad jag vill göra nu, jag ska bli barnmorska på sikt!”.

Samtalet slutade kort därefter och då hade vi bokat in ett möte i mitten av april. Till dess ska jag ha skrivit ner alla mina frågor på ett papper.  

Jag ska börja plugga till hösten om allt går vägen..

"Tankar som vandrar. Runt, runt, runt. Höger och vänster, kors och tvärs. Labyrinter. Då, nu, framtid.  Att tänka på det onödiga. Finns det onödiga tankar? Att skilja på tankar och känslor. Är inte tankar och känslor samma sak? Nej, de är de inte. Men hur lär man sig att urskilja dem? Att förstå en annan människa. Att vända på tankarna och se med deras ögon, från deras synvinkel. Att med det få en helt ny förståelse, ett svar. Men vad händer när man inte lyckas hitta svaret. Älta, älta, älta. Sakna, sakna något som kan kännas som att de inte fanns, inte på riktigt. Falskt. Var de falskt? Att hata, men inte förmå sig till. Vilsen, motbjudande, äcklig. Inte vilja finnas till. Bli arg. Att vilja explodera men inte hitta knappen! Vem säger vad som är ok? Kan man bli hjärntvättad? Eller snarare hjärnsmutsad? Kommer man någonsin sluta ställa frågor som man inte kan få svar på? Hur allting ter sig, vem som drabbas. Det borde finnas en kvot ”när uppnått detta sträck, var skonad” men nej, så fruktansvärt tråkigt det skulle vara. Då skulle man ju även ha en kvot av lycka och framgång.  Men man undrar ju, får vi alla lika många hinder på vägen, lika många kriser, lika många käftsmällar, lika många sparkar i arslet - ”du tillbaka där du var, du ska inte upp än”? När ska man få uppleva en lycklig period, stunderna räcker inte riktigt till ett helt liv.." 

03.12, 25 juli 2009