Sedan ungefär ett år tillbaka har något, för mig, mycket ovanligt trädigt fram. Jag har börjat tröstäta. Om jag ser tillbaka på mina matvanor så ser jag allt annat är tröstätning. I mina sorger har det aldrig funnits rum för mat. Bara den apatiska känslan som förlamar kroppen och omöjliggör förmågan att kunna tugga.

Vilket lett till att jag på senare tid har jag ställt mig själv frågan: ”varför kommer jag i färre och färre av mina kläder?” 60- till och med kanske 70 % av min garderob ligger kvar i orörda vikta högar sen en tid tillbaka, jag kommer inte i dem.

Och så kom jag på det. Jag tar hand om mig själv. Jag tillåter mig tröstas. Jag är värd det, tröst!

Och som så mycket annat i livet, kan även tröst komma i såväl bra som mindre bra skepnader. Jag gläds åt att jag uppmärksammat detta. Jag får vara ledsen, och bli tröstad.

Och framför allt så gläds jag åt att jag ska komma i alla mina kläder som legat vikta i sin ensamhet allt för länge igen.

För nu ska jag börja tröstblogga istället.