Natten innan hade en studerande sommar vikarie på BUPs sluten vård på något förbluffande sätt lyckats ta sig in till mig. Hela natten pratade vi. Om massor av saker jag aldrig tidigare nämnt för någon.

Idag kunde alla läsa om det. Inte så konstigt, hon var ju tvungen att skriva in allt i journalen, vikarien alltså. På samtalet talas det återigen om allt jag berättat, men den här gången utan att jag var med. Jag var ju där rent fysiskt men den här människan fick inte komma in till mig. Jag ville inte tala med honom, överläkaren.

Där sitter jag, 15 år gammal, har bara någon vecka tidigare begått ett mycket allvarligt självmordsförsök. Överläkaren försöker tala med mig om de sexuella övergrepp min ena bror utsatt mig för under större delen av min uppväxt. Ja, en av de flertal saker som vikarien så förbluffande hade fått mig att tala om. Men nu satt jag tyst.

Jag minns inte allt vad överläkaren sa. Förutom den enda mening som etsats fast i min hjärna och alltid kommer följa med mig: ”Men, du kanske tyckte att det var skönt?”