Natten innan hade en studerande sommar vikarie på BUPs sluten vård på något förbluffande sätt lyckats ta sig in till mig. Hela natten pratade vi. Om massor av saker jag aldrig tidigare nämnt för någon.

Idag kunde alla läsa om det. Inte så konstigt, hon var ju tvungen att skriva in allt i journalen, vikarien alltså. På samtalet talas det återigen om allt jag berättat, men den här gången utan att jag var med. Jag var ju där rent fysiskt men den här människan fick inte komma in till mig. Jag ville inte tala med honom, överläkaren.

Där sitter jag, 15 år gammal, har bara någon vecka tidigare begått ett mycket allvarligt självmordsförsök. Överläkaren försöker tala med mig om de sexuella övergrepp min ena bror utsatt mig för under större delen av min uppväxt. Ja, en av de flertal saker som vikarien så förbluffande hade fått mig att tala om. Men nu satt jag tyst.

Jag minns inte allt vad överläkaren sa. Förutom den enda mening som etsats fast i min hjärna och alltid kommer följa med mig: ”Men, du kanske tyckte att det var skönt?”

Ja, det yr verkligen i orddjungeln.

Jag vill tala om det svåra och om det lätta.
Det svåra och det lätta som är här och nu, det svåra och det lätta som varit och om det svåra och det lätta jag föreställer mig i framtiden.

Om minnena och om visionerna. Om längtan och om förvirringen. Om framstegen och om monstren som fäster krokar i mig och drar allt vad dem har men jag gör det till en dragkamp.

Om tröttheten och om glädjen. Om förväntningarna och om förhoppningarna, och om farhågorna.

Men jag tror att det är så att jag inte riktigt vågar tänka klart just nu. Det känns som jag behöver hålla allt på precis rätt avstånd. Bara tills det som varit på gång ett alldeles för långt tag nu, faktiskt sätter igång.

Jag upplever mig som inställd på paus, gåendes på autopilot, låter dagarna passera. Och så har jag känt den senaste tiden.

Jag kände mig så redo, redo som aldrig någonsin förut. Jag tog själv kontakt med försäkringskassan och ville skynda på processen. Och det ångrar jag inte en sekund. Men det var just det här jag var rädd för, - att det skulle ta så lång tid innan det satte igång att jag skulle förlora den verkligt starka positiva och framåt känslan av att bara vilja ta nästa steg.

Nu har jag gått hemma alldeles för länge och jag har absolut klarat mig förvånansvärt bra. Men det är just den här autopiloten. Det är inte den jag vill gå på.

Jag vill utmana, utforska, lära, ge och ta. Jag är inte längre ”så rädd för att må dåligt att jag inte vågar må bra”. Jag vill bara ut i livet, ut i livet och få använda mig av alla verktyg som jag har fått och för att även få plats för ännu fler verktyg.
Jag vill få utforska om jag faktiskt kan, om jag har kapacitet. Få stöta på helt nya motgångar, uppleva början av drömmen om en framtid.

Jag behöver förändringen i omgivning för att få känna mig värd förändringen i mig, för att få känna mig värd att vara positiv.

Det är alldeles dimmigt i orddjungeln. Man kan endast skymta åtskilliga stigar, men inte riktigt fatta tag om första klivet in på någon av dem. Alla vill de vandras men dimman gör det svårt att fokusera på en i taget. Istället grenar dem in sig i varandra och leder ingen vart alls.

Jag stannar upp, fokuserar, skärper blicken. Min blick dras till en stig. Men samma sekund blåser dimman in ännu kraftigare och stigarna grenar ihop sig igen.

Det är så mycket jag vill säga, så mycket jag vill skriva, så mycket jag vill uttrycka, så mycket jag vill visa och så mycket jag vill dela med mig. Men när allting vill komma samtidigt så ja, då blir det ingenting.

-        Hoppas dimman lättar snart.