Den senaste tiden har en frågande tanke allt oftare plötsligt dykt upp och avbrutit mina tankar. Den skulle kunna kännas igen som ”Men, vem är du?! Så positiv, framåt och glad? Jag tror bestämt inte att vi träffats någonsin förut.”

Jag försöker hänga med i den snabba takten jag har. Förstå vart jag är, hur långt jag kommit och att det faktiskt är jag. Det är jag som har dessa positiva tankar, denna längtan och dessa förhoppningar om framtiden. Det är jag som susar förbi vitsipporna i vårsolen på min cykel samtidigt som jag ler stort och vitt, bara för att det känns bra. Det är jag, och det får vara jag. Jag får känna välbefinnande!