För någon vecka sedan tog jag initiativet att läsa igenom en av mina gamla dagböcker.
Jag plockar här ut ett väldigt alldagligt inlägg, bokstav för bokstav,
 för att ge mig själv lite perspektiv.

Början av år 2002, 15 år gammal;                            
”om nån kunnde förklara för mig vad meningen med allt detta är, ingenting jag gör är rätt… jag skulle vilja ta allting från allra första börgan men jag kan bara inte finna den… Det ända jag har kvar här i världen är en ynka bok att hålla sällskap med om kvällarna o de underbara ögonblick som föralltid kommer leva kvar i mitt huvud… om nån bara kunnde väg leda mig för här kommer min själ inte överleva… all ensamhet i all evighet men vad är mina brister jag fatar inte vad jag gör fel… jag viste att allt skulle börga om om jag inte redde ut det när jag hadde chansen.. men nånting sa nej, om allting i livet har en mening snälla nån förklara denna för mig… men jag kan inte ta nästa steg…. Döden skrämmer mig svaren som man aldrig får jag skulle inte klara av det…… livet efter döden….. ta steget till ett annat liv eller inte…….. jag undrar vad som egentligen skulle hända allt detta gör mig galen att ta steget eller inte……….. TÅRAR BARA SÅRAR RINNER O ALDRIG FÖRSVINNER

Jag skulle kunna skriva i all evighet men orden slätas ut med sanden..... jag har aldrig varit så ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ENSAM