Ibland får jag små vykort postat till mitt minne från förr. Självklart kommer dem inte alla gånger i rättan stund. Men det gör mig väl i att kunna få gå tillbaka till det förflutna. Jag vill kunna gå tillbaka, när jag känner mig lugn i att kunna hitta tillbaka till nuet. Då nuet behövs och är avsevärt viktigt för att inte falla ner i fel mönster.

Mitt förflutna är en del av mig, en del som jag ska vårda och ta hand om. Inte något som ska glömmas bort, sättas åtsidan, stötas iväg, lämnas utanför eller läggas bakom mig. Nej, det ska följa med mig in i livet, tas vara på, omfamnas och en dag kanske till och med att kunna skänka mig kraft på ett eller annat sätt. För en dag ska jag ha fått tro på att allt vad jag är, med såväl brister som tillgångar och förflutet, är lika värt att omfamnas som allt och alla andra på vår jord.

Och så några timmar efter presentationen.

Men så händer det.
 Jag känner så starkt att jag platsar ju inte här. Som om jag skulle svika vad jag egentligen är. Och ja.., då vet jag att det är spökena som talar. Monstren som talar om för mig och påminner mig om vart min egentliga plats är. För det är ju där, där i det eviga becksvarta mörkret med monster, demoner, hemska röster och våndor. Ja, det stället jag är som mest bekant med och vuxit upp med…

Den senaste tiden har en frågande tanke allt oftare plötsligt dykt upp och avbrutit mina tankar. Den skulle kunna kännas igen som ”Men, vem är du?! Så positiv, framåt och glad? Jag tror bestämt inte att vi träffats någonsin förut.”

Jag försöker hänga med i den snabba takten jag har. Förstå vart jag är, hur långt jag kommit och att det faktiskt är jag. Det är jag som har dessa positiva tankar, denna längtan och dessa förhoppningar om framtiden. Det är jag som susar förbi vitsipporna i vårsolen på min cykel samtidigt som jag ler stort och vitt, bara för att det känns bra. Det är jag, och det får vara jag. Jag får känna välbefinnande!

För någon vecka sedan tog jag initiativet att läsa igenom en av mina gamla dagböcker.
Jag plockar här ut ett väldigt alldagligt inlägg, bokstav för bokstav,
 för att ge mig själv lite perspektiv.

Början av år 2002, 15 år gammal;                            
”om nån kunnde förklara för mig vad meningen med allt detta är, ingenting jag gör är rätt… jag skulle vilja ta allting från allra första börgan men jag kan bara inte finna den… Det ända jag har kvar här i världen är en ynka bok att hålla sällskap med om kvällarna o de underbara ögonblick som föralltid kommer leva kvar i mitt huvud… om nån bara kunnde väg leda mig för här kommer min själ inte överleva… all ensamhet i all evighet men vad är mina brister jag fatar inte vad jag gör fel… jag viste att allt skulle börga om om jag inte redde ut det när jag hadde chansen.. men nånting sa nej, om allting i livet har en mening snälla nån förklara denna för mig… men jag kan inte ta nästa steg…. Döden skrämmer mig svaren som man aldrig får jag skulle inte klara av det…… livet efter döden….. ta steget till ett annat liv eller inte…….. jag undrar vad som egentligen skulle hända allt detta gör mig galen att ta steget eller inte……….. TÅRAR BARA SÅRAR RINNER O ALDRIG FÖRSVINNER

Jag skulle kunna skriva i all evighet men orden slätas ut med sanden..... jag har aldrig varit så ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ENSAM