Och så några timmar efter presentationen.

Men så händer det.
 Jag känner så starkt att jag platsar ju inte här. Som om jag skulle svika vad jag egentligen är. Och ja.., då vet jag att det är spökena som talar. Monstren som talar om för mig och påminner mig om vart min egentliga plats är. För det är ju där, där i det eviga becksvarta mörkret med monster, demoner, hemska röster och våndor. Ja, det stället jag är som mest bekant med och vuxit upp med…