En olustig känsla träder successivt fram i höger arm för att undan för undan sprida sig till höger skuldra och vidare längs hela högra sidan av kroppen. Likt en svag molande kramp som säger till kroppshalvan att den inte ska vara still. Min kroppshalva tillhör mig inte, jag borde avlägsna mig från den.

Jag försöker skaka av mig känslan och fortsätta kolla på tv n, det är synnerligen obehagligt.

Olusten sprider sig i kroppen. Men det är fortfarande bara min högra sida som ger mig obehag rent fysiskt. Jag fortsätter kolla på tv n.

Avsnittet tar slut.
 Jag känner mig yr. Illamående. Jag börjar skaka. Min kropp tillhör mig inte. Jag lägger händerna för ansiktet och lutar mig ner i mitt knä. ”jag mår inge bra.” lyckas jag orda fram, det går några sekunder ”vad händer med mig?!” tillägger jag med en svag, förtvivlad röst. Talförmågan vill svika mig. ”vad känner du?” frågar min sambo som han varsamt håller om mig. Det tar på krafterna att svara honom ”det går inte att beskriva..” vi sitter kvar en stund.

Jag vill rymma från min egen kropp men istället utövar jag mina djupa lugna andetag. ”kom, lägg dig i sängen en stund och vila.” uppmanar min sambo. Jag försöker resa mig, men mina ben orkar inte bära mig.

Min sambo hjälper mig in till sängen, lägger sig intill mig och bara håller om mig. Och så ligger vi några minuter.

Försiktigt försöker han tala med mig. Det är kämpigt att få fram orden i början men efter ett tag börjar det lossa. Vi ligger tätt intill varandra, andas tillsammans, utbyter några ord, är.

Jag mår bättre nu, och somnar in.

Det är alldeles tyst i vår etta. Endast det brummande ljudet från våra två akvarier hörs. Man får inte tala eller göra mystiska ljud som avbryter atmosfären i rummet. Och så måste det vara, så skulle jag själv behöva ha det.

Stundtals kan man höra små harklanden och snörvlanden . Men vad nu? ”dunk, dunk, dunk, dunk..” ljudas högt och rytmiskt från andra sidan av bokhyllan, likt någon som upprepat slår hälen i soffan. Det slutar. Men bara för att övergå det till ett annat mystiskt ljud: ”bink, bonk, dink, doink..” ... ”bink, boink, dink, doink..” det fortsätter. En högljud inandning avslutas med ett pruttljud. Min intuition säger mig att en hand placerad över munnen skapade detta ljud när inandningen skulle byta riktning till att bli en utandning. Även detta inövas flera gånger och flera ljud adderas. Efter en stund upptäcker jag mig själv vara på väg att utbrista: ”snälla du!?” men jag hinner stoppa mig själv.

Min sambo pluggar, det har han gjort hela dagen. Han hör inte när han själv avbryter atmosfären i rummet.  Jag sitter tyst kvar och fnissar lite för mig själv istället.

Han är allt för söt min älskling.

Sedan ungefär ett år tillbaka har något, för mig, mycket ovanligt trädigt fram. Jag har börjat tröstäta. Om jag ser tillbaka på mina matvanor så ser jag allt annat är tröstätning. I mina sorger har det aldrig funnits rum för mat. Bara den apatiska känslan som förlamar kroppen och omöjliggör förmågan att kunna tugga.

Vilket lett till att jag på senare tid har jag ställt mig själv frågan: ”varför kommer jag i färre och färre av mina kläder?” 60- till och med kanske 70 % av min garderob ligger kvar i orörda vikta högar sen en tid tillbaka, jag kommer inte i dem.

Och så kom jag på det. Jag tar hand om mig själv. Jag tillåter mig tröstas. Jag är värd det, tröst!

Och som så mycket annat i livet, kan även tröst komma i såväl bra som mindre bra skepnader. Jag gläds åt att jag uppmärksammat detta. Jag får vara ledsen, och bli tröstad.

Och framför allt så gläds jag åt att jag ska komma i alla mina kläder som legat vikta i sin ensamhet allt för länge igen.

För nu ska jag börja tröstblogga istället.

(eftersom jag valt att inte delge
 mitt riktiga namn låter jag
 mig här kallas för Mia)

”Mia?” viskar han och fortsätter: ”sover du?”

Jag vågar inte svara. Jag är bara 5 år och ser upp till min bror, han är min vän.

Det har pågått det här nu, ett tag.

Jag tror att jag någonstans förstår att storebröder egentligen inte ska göra som han gör mot lillasystrar, trotts min unga ålder.
Jag ligger tyst kvar och låtsas sova. Det är kanske så här det ska vara.

Nu är jag i alla fall inte ensam.  

Ringde studievägledaren på komvux igår:

”jag skulle vilja plugga upp den gymnasiekompetens som krävs för att komma in på sjuksköterskeprogrammet.” sa jag efter att jag hade presenterat mig själv.

När vi hade samtalat en stund ville hon veta om mina tidigare kontakter med dem ”jo, för kanske ett år sedan eller så, så var jag i kontakt med er. Jag ville ha hjälp med att lista ut vad jag ville göra i mitt liv. Men det blev inte riktigt av då jag uteblev från mötena.” svarade jag med en något dämpad stämma. Men direkt efter utbrast jag upprymt: ”men jag vet vad jag vill göra nu, jag ska bli barnmorska på sikt!”.

Samtalet slutade kort därefter och då hade vi bokat in ett möte i mitten av april. Till dess ska jag ha skrivit ner alla mina frågor på ett papper.  

Jag ska börja plugga till hösten om allt går vägen..

"Tankar som vandrar. Runt, runt, runt. Höger och vänster, kors och tvärs. Labyrinter. Då, nu, framtid.  Att tänka på det onödiga. Finns det onödiga tankar? Att skilja på tankar och känslor. Är inte tankar och känslor samma sak? Nej, de är de inte. Men hur lär man sig att urskilja dem? Att förstå en annan människa. Att vända på tankarna och se med deras ögon, från deras synvinkel. Att med det få en helt ny förståelse, ett svar. Men vad händer när man inte lyckas hitta svaret. Älta, älta, älta. Sakna, sakna något som kan kännas som att de inte fanns, inte på riktigt. Falskt. Var de falskt? Att hata, men inte förmå sig till. Vilsen, motbjudande, äcklig. Inte vilja finnas till. Bli arg. Att vilja explodera men inte hitta knappen! Vem säger vad som är ok? Kan man bli hjärntvättad? Eller snarare hjärnsmutsad? Kommer man någonsin sluta ställa frågor som man inte kan få svar på? Hur allting ter sig, vem som drabbas. Det borde finnas en kvot ”när uppnått detta sträck, var skonad” men nej, så fruktansvärt tråkigt det skulle vara. Då skulle man ju även ha en kvot av lycka och framgång.  Men man undrar ju, får vi alla lika många hinder på vägen, lika många kriser, lika många käftsmällar, lika många sparkar i arslet - ”du tillbaka där du var, du ska inte upp än”? När ska man få uppleva en lycklig period, stunderna räcker inte riktigt till ett helt liv.." 

03.12, 25 juli 2009