Och så några timmar efter presentationen.

Men så händer det.
 Jag känner så starkt att jag platsar ju inte här. Som om jag skulle svika vad jag egentligen är. Och ja.., då vet jag att det är spökena som talar. Monstren som talar om för mig och påminner mig om vart min egentliga plats är. För det är ju där, där i det eviga becksvarta mörkret med monster, demoner, hemska röster och våndor. Ja, det stället jag är som mest bekant med och vuxit upp med…

"Tankar som vandrar. Runt, runt, runt. Höger och vänster, kors och tvärs. Labyrinter. Då, nu, framtid.  Att tänka på det onödiga. Finns det onödiga tankar? Att skilja på tankar och känslor. Är inte tankar och känslor samma sak? Nej, de är de inte. Men hur lär man sig att urskilja dem? Att förstå en annan människa. Att vända på tankarna och se med deras ögon, från deras synvinkel. Att med det få en helt ny förståelse, ett svar. Men vad händer när man inte lyckas hitta svaret. Älta, älta, älta. Sakna, sakna något som kan kännas som att de inte fanns, inte på riktigt. Falskt. Var de falskt? Att hata, men inte förmå sig till. Vilsen, motbjudande, äcklig. Inte vilja finnas till. Bli arg. Att vilja explodera men inte hitta knappen! Vem säger vad som är ok? Kan man bli hjärntvättad? Eller snarare hjärnsmutsad? Kommer man någonsin sluta ställa frågor som man inte kan få svar på? Hur allting ter sig, vem som drabbas. Det borde finnas en kvot ”när uppnått detta sträck, var skonad” men nej, så fruktansvärt tråkigt det skulle vara. Då skulle man ju även ha en kvot av lycka och framgång.  Men man undrar ju, får vi alla lika många hinder på vägen, lika många kriser, lika många käftsmällar, lika många sparkar i arslet - ”du tillbaka där du var, du ska inte upp än”? När ska man få uppleva en lycklig period, stunderna räcker inte riktigt till ett helt liv.." 

03.12, 25 juli 2009