Natten innan hade en studerande sommar vikarie på BUPs sluten vård på något förbluffande sätt lyckats ta sig in till mig. Hela natten pratade vi. Om massor av saker jag aldrig tidigare nämnt för någon.

Idag kunde alla läsa om det. Inte så konstigt, hon var ju tvungen att skriva in allt i journalen, vikarien alltså. På samtalet talas det återigen om allt jag berättat, men den här gången utan att jag var med. Jag var ju där rent fysiskt men den här människan fick inte komma in till mig. Jag ville inte tala med honom, överläkaren.

Där sitter jag, 15 år gammal, har bara någon vecka tidigare begått ett mycket allvarligt självmordsförsök. Överläkaren försöker tala med mig om de sexuella övergrepp min ena bror utsatt mig för under större delen av min uppväxt. Ja, en av de flertal saker som vikarien så förbluffande hade fått mig att tala om. Men nu satt jag tyst.

Jag minns inte allt vad överläkaren sa. Förutom den enda mening som etsats fast i min hjärna och alltid kommer följa med mig: ”Men, du kanske tyckte att det var skönt?”

(eftersom jag valt att inte delge
 mitt riktiga namn låter jag
 mig här kallas för Mia)

”Mia?” viskar han och fortsätter: ”sover du?”

Jag vågar inte svara. Jag är bara 5 år och ser upp till min bror, han är min vän.

Det har pågått det här nu, ett tag.

Jag tror att jag någonstans förstår att storebröder egentligen inte ska göra som han gör mot lillasystrar, trotts min unga ålder.
Jag ligger tyst kvar och låtsas sova. Det är kanske så här det ska vara.

Nu är jag i alla fall inte ensam.