Ja, det yr verkligen i orddjungeln.

Jag vill tala om det svåra och om det lätta.
Det svåra och det lätta som är här och nu, det svåra och det lätta som varit och om det svåra och det lätta jag föreställer mig i framtiden.

Om minnena och om visionerna. Om längtan och om förvirringen. Om framstegen och om monstren som fäster krokar i mig och drar allt vad dem har men jag gör det till en dragkamp.

Om tröttheten och om glädjen. Om förväntningarna och om förhoppningarna, och om farhågorna.

Men jag tror att det är så att jag inte riktigt vågar tänka klart just nu. Det känns som jag behöver hålla allt på precis rätt avstånd. Bara tills det som varit på gång ett alldeles för långt tag nu, faktiskt sätter igång.

Jag upplever mig som inställd på paus, gåendes på autopilot, låter dagarna passera. Och så har jag känt den senaste tiden.

Jag kände mig så redo, redo som aldrig någonsin förut. Jag tog själv kontakt med försäkringskassan och ville skynda på processen. Och det ångrar jag inte en sekund. Men det var just det här jag var rädd för, - att det skulle ta så lång tid innan det satte igång att jag skulle förlora den verkligt starka positiva och framåt känslan av att bara vilja ta nästa steg.

Nu har jag gått hemma alldeles för länge och jag har absolut klarat mig förvånansvärt bra. Men det är just den här autopiloten. Det är inte den jag vill gå på.

Jag vill utmana, utforska, lära, ge och ta. Jag är inte längre ”så rädd för att må dåligt att jag inte vågar må bra”. Jag vill bara ut i livet, ut i livet och få använda mig av alla verktyg som jag har fått och för att även få plats för ännu fler verktyg.
Jag vill få utforska om jag faktiskt kan, om jag har kapacitet. Få stöta på helt nya motgångar, uppleva början av drömmen om en framtid.

Jag behöver förändringen i omgivning för att få känna mig värd förändringen i mig, för att få känna mig värd att vara positiv.

Det är alldeles dimmigt i orddjungeln. Man kan endast skymta åtskilliga stigar, men inte riktigt fatta tag om första klivet in på någon av dem. Alla vill de vandras men dimman gör det svårt att fokusera på en i taget. Istället grenar dem in sig i varandra och leder ingen vart alls.

Jag stannar upp, fokuserar, skärper blicken. Min blick dras till en stig. Men samma sekund blåser dimman in ännu kraftigare och stigarna grenar ihop sig igen.

Det är så mycket jag vill säga, så mycket jag vill skriva, så mycket jag vill uttrycka, så mycket jag vill visa och så mycket jag vill dela med mig. Men när allting vill komma samtidigt så ja, då blir det ingenting.

-        Hoppas dimman lättar snart.

Ibland får jag små vykort postat till mitt minne från förr. Självklart kommer dem inte alla gånger i rättan stund. Men det gör mig väl i att kunna få gå tillbaka till det förflutna. Jag vill kunna gå tillbaka, när jag känner mig lugn i att kunna hitta tillbaka till nuet. Då nuet behövs och är avsevärt viktigt för att inte falla ner i fel mönster.

Mitt förflutna är en del av mig, en del som jag ska vårda och ta hand om. Inte något som ska glömmas bort, sättas åtsidan, stötas iväg, lämnas utanför eller läggas bakom mig. Nej, det ska följa med mig in i livet, tas vara på, omfamnas och en dag kanske till och med att kunna skänka mig kraft på ett eller annat sätt. För en dag ska jag ha fått tro på att allt vad jag är, med såväl brister som tillgångar och förflutet, är lika värt att omfamnas som allt och alla andra på vår jord.

Den senaste tiden har en frågande tanke allt oftare plötsligt dykt upp och avbrutit mina tankar. Den skulle kunna kännas igen som ”Men, vem är du?! Så positiv, framåt och glad? Jag tror bestämt inte att vi träffats någonsin förut.”

Jag försöker hänga med i den snabba takten jag har. Förstå vart jag är, hur långt jag kommit och att det faktiskt är jag. Det är jag som har dessa positiva tankar, denna längtan och dessa förhoppningar om framtiden. Det är jag som susar förbi vitsipporna i vårsolen på min cykel samtidigt som jag ler stort och vitt, bara för att det känns bra. Det är jag, och det får vara jag. Jag får känna välbefinnande!

Det är alldeles tyst i vår etta. Endast det brummande ljudet från våra två akvarier hörs. Man får inte tala eller göra mystiska ljud som avbryter atmosfären i rummet. Och så måste det vara, så skulle jag själv behöva ha det.

Stundtals kan man höra små harklanden och snörvlanden . Men vad nu? ”dunk, dunk, dunk, dunk..” ljudas högt och rytmiskt från andra sidan av bokhyllan, likt någon som upprepat slår hälen i soffan. Det slutar. Men bara för att övergå det till ett annat mystiskt ljud: ”bink, bonk, dink, doink..” ... ”bink, boink, dink, doink..” det fortsätter. En högljud inandning avslutas med ett pruttljud. Min intuition säger mig att en hand placerad över munnen skapade detta ljud när inandningen skulle byta riktning till att bli en utandning. Även detta inövas flera gånger och flera ljud adderas. Efter en stund upptäcker jag mig själv vara på väg att utbrista: ”snälla du!?” men jag hinner stoppa mig själv.

Min sambo pluggar, det har han gjort hela dagen. Han hör inte när han själv avbryter atmosfären i rummet.  Jag sitter tyst kvar och fnissar lite för mig själv istället.

Han är allt för söt min älskling.

Ringde studievägledaren på komvux igår:

”jag skulle vilja plugga upp den gymnasiekompetens som krävs för att komma in på sjuksköterskeprogrammet.” sa jag efter att jag hade presenterat mig själv.

När vi hade samtalat en stund ville hon veta om mina tidigare kontakter med dem ”jo, för kanske ett år sedan eller så, så var jag i kontakt med er. Jag ville ha hjälp med att lista ut vad jag ville göra i mitt liv. Men det blev inte riktigt av då jag uteblev från mötena.” svarade jag med en något dämpad stämma. Men direkt efter utbrast jag upprymt: ”men jag vet vad jag vill göra nu, jag ska bli barnmorska på sikt!”.

Samtalet slutade kort därefter och då hade vi bokat in ett möte i mitten av april. Till dess ska jag ha skrivit ner alla mina frågor på ett papper.  

Jag ska börja plugga till hösten om allt går vägen..