Ja, det yr verkligen i orddjungeln.

Jag vill tala om det svåra och om det lätta.
Det svåra och det lätta som är här och nu, det svåra och det lätta som varit och om det svåra och det lätta jag föreställer mig i framtiden.

Om minnena och om visionerna. Om längtan och om förvirringen. Om framstegen och om monstren som fäster krokar i mig och drar allt vad dem har men jag gör det till en dragkamp.

Om tröttheten och om glädjen. Om förväntningarna och om förhoppningarna, och om farhågorna.

Men jag tror att det är så att jag inte riktigt vågar tänka klart just nu. Det känns som jag behöver hålla allt på precis rätt avstånd. Bara tills det som varit på gång ett alldeles för långt tag nu, faktiskt sätter igång.

Jag upplever mig som inställd på paus, gåendes på autopilot, låter dagarna passera. Och så har jag känt den senaste tiden.

Jag kände mig så redo, redo som aldrig någonsin förut. Jag tog själv kontakt med försäkringskassan och ville skynda på processen. Och det ångrar jag inte en sekund. Men det var just det här jag var rädd för, - att det skulle ta så lång tid innan det satte igång att jag skulle förlora den verkligt starka positiva och framåt känslan av att bara vilja ta nästa steg.

Nu har jag gått hemma alldeles för länge och jag har absolut klarat mig förvånansvärt bra. Men det är just den här autopiloten. Det är inte den jag vill gå på.

Jag vill utmana, utforska, lära, ge och ta. Jag är inte längre ”så rädd för att må dåligt att jag inte vågar må bra”. Jag vill bara ut i livet, ut i livet och få använda mig av alla verktyg som jag har fått och för att även få plats för ännu fler verktyg.
Jag vill få utforska om jag faktiskt kan, om jag har kapacitet. Få stöta på helt nya motgångar, uppleva början av drömmen om en framtid.

Jag behöver förändringen i omgivning för att få känna mig värd förändringen i mig, för att få känna mig värd att vara positiv.